Ståendes vid busshållplatsen kl 4:45, med kaffemuggen krampaktigt i handen, kommer känslan, hur gick detta till? Va hände? Hur kom jag hit? Blicken faller sakta ner mot mina ben, pjuhuuu inga pyjamasbyxor. Med kisande ögon
känner jag men tungan om bettskenan sitter kvar, glatt överraskad känner jag att den är borta.
Skumpandes på bussen mumsar jag på mina mackor och lyssnar på mord som Camilla Läckberg snickrat ihop. Sakta men säkert börjar det gå upp för mig att jag faktiskt är påväg till jobbet, utan pyjamasen på. Vissa mornar är rätt härliga ändå!
Kram🌸
