I mitt huvud! Allt som bubblar och vill ut!

Ååå vad jag önskar att jag skulle kunna säga att detta med skidor är min grej. Men tyvärr dog jag en smula igår. Att förbereda sig med två timmar på Skidome och NOLL teknik, ja det kanske inte är att rekomendera😏! Men är man född med en onaturlig optimism så kan det bli tokigt ibland. 

Sol och glittrande snö tog emot oss vid start, och min livsglädje spritsade runt i mina ådror. 10:30 drog den fina naturupplevelsen igång. Jag hade bestämt att jag skulle uppleva och stråla av glädje hela denna fantastiska dag!! Tänk så fel det kan bli ibland!! För inte en jävel hade sagt att banhelvetet gick uppför på alltför många ställen!! Trodde jag skulle dö i uppförsbacke nr 2 (av ca 53) som va under de första 150 meterna. 

Sedan kom något värre!! Nedförsbackarna!! Godegud jag fick dödsångest!! Vid några tillfällen var ångesten så stor så jag tog av mig skidorna och började en mödosam klättring ner. Vid ett av dessa tillfällen fick jag sällskap av en till hare, hennes ena lösa skida råkade jag😏 putta till, så den liksom som en pil for iväg ut i spåret påväg ner för en backe, men oj va hon sprang. Givetvis så började jag å gapskratta, ja ja henne såg jag inte mer!!

Mil n1= en lättsam tortyr

Mil nr2= en medel svårt tortyr

Mil nr3= en fruktansvärd tortyr

Hela tiden så fanns Frida där som en pigg liten lärka (tror inte jag vill vara kompis med henne mer) åsså jag som knappt orkade hålla ihop benen de sista 2 milen!! Men tillslut så kravlade jag mig över målsnöret. Kände riktigt att livet inte skulle komma tillbaka på ett tag. När jag fick medaljen så kände jag mig inte sprickfärdig av glädje, utan mer sprickfärdig av kräk som ville komma ut på hans skor.

Men nu väntar snart nästa naturupplevelse😊 nämligen att cykla 10 mil!! Men det skall nog inte vara några problem, några spinning pass så är jag nog i hamn😊